Modernismen

Jag har valt "Soft watch at the moment of first expulsion" av Salvador Dali.


Jag tänker att detta skulle kunna vara ett minne. Någon eller något står i själva verket på ett klipputsprång och blickar ut över havet, sanden och klipporna som man kan se i bakgrunden av bilden, men ser inte vad ögonen vilar på utan något helt annat. Något som har hänt eller kommer hända. En klocka, stilla i ögonblicket. Sönder. Personen är sorgsen. Allting håller på att flyga bort från själva klockskärmen. Till och med siffrorna flyger iväg, som man kan se på skuggningen under siffrorna. Tiden löper iväg från klockan när den kastas och tiden stannar för personen på klipputsprånget. Om bara tiden hade velat stanna när klockan kastades. Men egentligen handlar det nog inte om en klocka. Inte för mig hur som helst. För mig symboliserar klockan någonting mer underliggande, något djupare. Kanske den symboliserar att någon kastade bort sin tid. Kanske inte.

Jag föreställer mig att detta är en skymt av framtiden. Jag föreställer mig att klockan tillhör personen på klipputsprånget. Personen försökte stoppa någonting men det gick inte. Någonting gick förlorat. Dog någon kanske? Något som inte går att reparera i alla fall. Därför flyger allt bort. Finns det inga beståndsdelar kvar kan klockan inte repareras. Personen på klipputsprånget slängde klockan tvärsöver rummet i desperation och förtvivlan. Klockan var sönder redan innan den träffade byrån. Fjärilen symboliserar naturen, alltet - världen. Världen är den enda åskådaren till denna handling. Världen är den enda som någonsin kommer få veta. Detta är vad konstnärens bakomliggande motiv var enligt mig. Men syftet med bilden skulle kunna vara en rad olika. Kanske vill Dali visa på att tiden flyger iväg, kanske vill han låta veta att allt dåligt vi gör nu kommer att påverka framtiden - därmed den sönderslagna klockan. Eller så vill han bara visa att han är extremt bra på att visualisera och sätta detta på duk. Jag vet inte, det kanske är alla dessa alternativ eller också inget alls.

Bilden är relativt enkel, vilket jag älskar. Det ger mig något att fokusera på och då får jag ut ett större värde ur bilden och kan analysera den djupare. Jag tycker att bildens former är väldigt mjuka och försiktiga, behagliga att vila ögonen på. Det kan bero på att bilden inte är så skarp i former utan relativt rundad och - inte ur fokus, men åt det hållet. Jag tycker också om att den här bilden är så fri för tolkning. Där jag ser något kanske någon annan ser något helt annat. Det är så man känner igen bra konst. Finns det något hos verket som inte uppskattas av mig är det nog att hela verket är ganska gult. Detta gör att bilden känns lite skrikig och jobbig att titta på för länge, hade man haft en mer dämpad färg eller kanske mörkblått hade det fungerat bättre. Dock vet man ju aldrig ifall Dali kanske egentligen ville uppnå den här obehagskänslan och om det var fallet så lyckades han ganska bra.

Den här bilden tillhör gruppen Surrealism. Som jag har uppfattat surrealism, utan att ha gjort någon research innan, är att det är en ganska bred gren inom modernismen. Verken är ganska vitt skilda medan andra liknar varandra, som med det mesta i livet. Surrealism tycks också utövas av generellt sett instabila och lite halvgalna människor som har haft det tufft i livet. Surrealismen handlar också om att bara köra på känsla, att kunna sätta färg på sina drömmar ansåg man åtråvärt. Det finns inga gränser, man kan göra vad som helst, ju mer chockerande desto bättre. Det var också allmänt känt inom surrealismen att man skulle pressa bort överjaget. Överjaget var då den del av oss som blivit utvecklad av samhället. Den delen som bestämmer rätt och fel, att solen är större än ett äpple tex. Denna del ville man få bort så att man skulle kunna uttrycka sig utan ramar. Detta är såklart bara en överblick över vad jag tror mig veta om surrealismen men jag tycker att den här beskrivningen passar ganska bra in på verket jag valt. 



Jag tycker att surrealismen påminner mycket om den abstrakta expressionismen eftersom att båda tycks gå ut mycket på infall och intuition. Inom den abstrakta expressionismen slängde man färg på duk och försökte få fram vissa budskap, en känsla tex, som i det här verket av Pollock. Surrealismen handlade ju också väldigt mycket om att bara köra fast inte med lika mycket tanke bakom kanske. Jag säger inte att surrealismens verk inte har någon tanke bakom sig men dessa tankar tycks lite flytande och inte alltid begripliga. Det är iaf vad jag får för känsla. Men spontaniteten delar dessa två ismer och det är fakta.



Även dadaism tycker jag har gemensamma element med surrealismen. Dadaismens konstnärer gick ofta över gränsen i sin önskan att provocera. De hade inga speciella ramar, precis som surrealismen. Många av dadaismens verk krävde ett visst mått av tankeverksamhet, så även surrealismen. Som exempel har jag här ett verk av Marcel Duchamp. Detta är då en oansenlig pissoar som Marcel säger är konst. Som sagt, inga rammar överhuvudtaget.



Expressionismen är ytterligare en ism som har saker gemensamt med surrealismen. Inom expressionismen ville man ofta uttrycka starka känslor vilket ofta resulterade i tämligen störande verk. Så även inom surrealismen. Ett exempel av är "Skriet" av Edward Munch. Detta verk anser jag väldigt oroande, jag blir stressad av att kolla på verket.

Ja detta var då Modernismen. Det var roligt att lära sig med om detta.

//Emma Vågerö ES14A