Krigets färger, del 3

"Krigets färger" skildrar Tjetjenienkrigen från den enskilda individens ögon. Eftersom att kriget uppgör hela bokens handling är det uppenbart att konflikten genomsyrar hela boken. Babtjenko, som är huvudpersonen, är ju själv soldat i boken. Kriget påverkar honom på otaliga hemska sätt, kriget förstör honom. Här följer ett exempel på hur Babtjenko kände sig under sin värnplikt: ”Varenda granat träffade oss rakt i hjärtat. Den slet sönder inte bara kropparna utan även själarna, och i helveteselden störtade vår världsbild samman och förvandlades till aska… I Tjetjenien dödades hela vår generation – en hel generation ryssar. Och de av oss som överlevde – är vi fortfarande de där artonåriga, glada killarna som vinkades av till armén? Nej, vi är döda. Vi dog allihop i det här kriget.” Inte en mening skrivs utan att kriget på något sätt nämns. Antingen direkt eller indirekt. Antingen förbannar Babtjenko kriget eller så visar hans ordval  hur dåligt han mår. De civila barnen är också påverkade av kriget. När de har växt upp i en sådan instabil miljö är det inte så konstigt. Babtjenko berättade om hur han gick genom sönderbombade städer och hur invånarna i städerna ropade glåpord efter dem, barnen spottade på dem. Men de civila hjälpte till att köpa stöldgods från fiendesoldaterna som de sedan sålde vidare till tjetjenerna som i sin tur gjorde samma sak. På det sättet hjälpte de olika sidorna varandra, även om det var indirekt. Det är klart att en sak så stor som ett krig sätter avtryck i varje hörn av tillvaron. Det är klart att hopplöshet sprider sig i rankerna när man blir misshandlad lika mycket av sina egna medsoldater som av fiendesoldaterna. Det är klart att man inte längre kan se sin framtid om mödrarna av de döda soldaterna inte ens får pengar till deras begravning. Inte ens när kriget var över släppte det taget om soldaterna; "Jag älskar dig krig... Du och jag, vi är ett. Det finns inget du och jag, bara vi. Jag ser världen med dina ögon, mäter människorna med dina mått. För mig finns det inte längre någon fred. För mig kommer det hädanefter alltid att vara krig." 

"Krigets färger" är en självbiografisk roman, vilket har en stor påverkan på hur jag som läsare har upplevt den. Man kan inte skratta åt roliga formuleringar, man kan inte fördöma det grova språket och man kan mest av allt inte glömma bort vad man har läst. Jag kan inte förstå hur något som det här har gått till, hur folk kan vara så grymma och inhumana. Att läsa böcker som denna är ovärdeligt, det är så viktigt att vi kommer ihåg alla dem uppoffringar som har skett för att föra samhället framåt såväl som bakåt. Vi måste komma ihåg våra misstag för att inte upprepa dem. Hade den här boken vart fiktion hade jag inte tyckt att den vart lika hemsk, men jag hade inte heller tyckt att den var lika vacker. Det låter perverst, men jag menar inte att kriget är vackert utan snarare Babtjenkos ord. Det ligger en vikt i hans ord som kommer från alla hans erfarenheter, att dem är verkliga. När han säger något positivt är det rörande, för trots allt han har gått igenom kan han fortfarande se det vackra i livet. Det gör mig inspirerad och ger mig ett nytt perspektiv på världen. Om boken hade vart fiktion hade boken inte vart lika inspirerande och inte lika trovärdig. 

Den här boken har inte fått speciellt mycket uppmärksamhet i Ryssland, även fast den handlar om Ryssland och Tjetjenien. I andra länder har den dock fått mer uppmärksamhet. Detta tror jag är för att Ryssland inte vill erkänna sina egna misstag. Det kan man se om man söker på dödssiffrorna i Tjetjenienkrigen. Ryssland erkänner en summa som är uppenbart falsk i relation till vad jag har läst i den här boken. Detta tyder på att dem har en del skelett i garderoben. Som i många odemokratiska och hårt styrda länder censureras information och det förvånar mig inte alls att den här boken inte har blivit uppmärksammad i Ryssland. Det vore en fläck på deras ära och stolthet. Ett krig med så många offer men utan en god anledning. Dessutom skulle boken sprida misstro mot Rysslands redan nedfläckade rykte.

Ofta visas inte den sämre sidan av krig. Man skickar ut propaganda om hur ärorikt det är och hur mycket pengar man kommer tjäna. Vad man glömmer att nämna är hur krig hemsöker en även efter det att man lämnat kriget, hur hög risken är att man dör och hur kriget bryter ner ens psyke. Generellt sett kanske folk vet om hur det är i krig, men jag tror att detta är en sak som man inte kan förstå om man inte har upplevt det själv. "Krigets färger" är en skarp kontrast mot all propaganda, det är ett avskräckande praktexempel på hur krig är. För mig var det som att titta in i ett fönster, även om jag aldrig kommer förstå hur kriget var så gav den här boken mig klarsyn gällande krig. Ett land som desperat vill få folk att gå med i armén kanske inte skulle vilja att befolkningen läste den här boken. Men vem bättre att lyssna på än den som har gått igenom det själv? Jag tror att detta kanske skrämmer tillexempel Ryssland. För den här boken är mycket mer trovärdig än hela deras regering tillsammans. 

//Emma Vågerö ES14A

OBS: Ursäkta för den bytet av typsnitt och textstorlek, jag kan inte ändra det. 

Krigets färger del 2

Nu har jag alltså läst ut boken och den var inte alls vad jag förväntade mig. Jag dömde boken efter dess utseende, jag trodde att den skulle vara mer faktabaserad än skönlitterär. Detta var dock inte alls fallet. Den här boken var extremt vackert skriven, varje rad var som poesi. Det var beskrivande men inte till den punkt att det blev för mycket, utan det var perfekt. Jag trodde i början att boken skulle bestå av ett grovt och cyniskt språk. Så var det också, men samtidigt var språket skört och intrikat. Vad jag menar är att Babtjenkos krigsskildringar innehåll många svordomar men samtidigt var orden ihopsatta på ett mästerligt sätt. Det var en hemsk bok, så som jag förutspådde, och detta var inte speciellt oväntat då det är en krigsberättelse. De händelser som satte störst avtryck på mig var när Arkadij blev separerad från sina bästa vänner, den enda ljuspunkten i det krig som Arkadij refererar till som ett helveteshål. Dem dog men han överlevde. Han blev också misshandlad varje dag, den ena dagen värre än den andra. Jag kunde inte, och kan fortfarande inte, se logiken i att man misshandlar sina egna kamrater.

Om jag skulle försöka gräva ut ett budskap i form av en känsla i den här boken så är det smärta. Smärta över tusentals förstörda och bortslösade liv. Smärta över ett hopplöst krig och smärta över att folk kan vara så inhumanitära. Ska man försöka utröna ett annat budskap är det hur hemska krig är. Jag tror att Babtjenko försöker få folk att förstå precis hur hemska krig är, även om en civilist aldrig riktigt kommer kunna förstå vidden av alla atrociteter en soldat utsätts för. Kanske försöker Babtjenko ära sina stupade medsoldater genom att uppmärksamma deras uppoffringar i kriget. Kanske försöker han få stopp på framtida krig genom att uppmärksamma det höga priset som betalas av de involverade i krig. Jag tror att det finns betydligt fler än ett budskap i de flesta böcker och Babtjenkos bok är inget undantag.

Att det finns ett samband mellan boken och det dåvarande samhället är självklart bara man läser baksidan. Ett krig har alltid en koppling till samhället. Om inte Sovjetunionen hade vart påväg att splittras hade inte kriget ägt rum. Om inte Tjetjeniens och Rysslands ledare hade vart fiender redan innan kriget kanske dem hade kunnat förhandla sig till en vapenvila tidigare, eller så hade dem kunnat undvika kriget helt och hållet. Allt är kopplat till samhället. Om kriget inte hade funnits hade Babtjenko inte blivit kallad till armén och "Krigets färger" skulle inte blivit skriven. Kriget reflekteras också på civilbefolkningen, eftersom att det var civila som dog i störst antal. Kultur gick i stöpet i kriget samt en massa information och kunskap som skulle kunna leda till underutveckling i de krigsdrabbade länderna. Om man fokuserar på krig under en för lång tidsperiod är det självklart att man hamnar efter i andra aspekter. Kriget utspelade sig dessutom framför kameror, detta kan ha bidragit till synen man har på Ryssland idag; som ett labilt och farligt land. Allt detta är påtagligt i boken.

Kriget skildrades som hemskt, onödigt och fruktansvärt. Babtjenko sparade inte på kraftord och det framgick tydligt vad han tyckte om kriget. Han berättar om alla de tragedier och hemskheter som hände honom och det var ingen kort lista. Han berättar om hur alla runt honom dog medan han stod i stormens öga och fick överleva. Mardrömmarna var där bakom stängda ögonlock och dem var kvar när man öppnade ögonen igen. Att slippa gick inte, att vila gick inte. Inte ens efter kriget. Babtjenko säger själv att han inte alls överlevde, han dog i det där kriget, precis som alla andra involverade.

//Emma Vågerö

Min bok: Krigets färger

Boken jag har valt heter "Krigets färger, ett vittnesmål" (Arkadij Babtjenko, 2007). Bara titeln på den här boken säger mig en hel del om dess innehåll. "Krigets färger" säger mig att boken handlar om ett krig. Sedan står det också att det är ett vittnesmål, vilket betyder att allt som står i boken har upplevts på riktigt av någon. I detta fall är denna någon författaren av boken. Vill man dra analysen av titeln ett steg längre skulle man också kunna konstatera att ett vittnesmål blandat med ett krig sällan resulterar i en glad och positiv berättelse. Nej, det är tydligt att denna bok kommer vara hemsk och sorglig.

Författaren av den här boken heter som sagt Arkadij Babtjenko och honom har jag aldrig hört talas om förut. Man kan dock höra på namnet att han inte är svensk utan kanske snarare en ryss, detta bekräftas om man läser baksidan. Man kan också dra slutsatsen, utifrån titeln och baksidestexten, att Babtjenko är den som har upplevt kriget. Det står på baksidan att han var en 18:årig soldat som blev traumatiserad av kriget och misshandlad näsan varje dag i fyra år. Nuförtiden arbetar han som krigsreporter på regimkritiska Novaja Gazeta.

Genom att läsa baksidan kan man också få reda på att boken enligt många är bra och dessutom är den prisbelönt. Sådant är alltid lovande när man ska börja en bok. Den jämförs bland annat med Isaak Babels och Ernest Hemingways stora krigsromaner. Boken handlar om Tjejenienkriget och om hur Bebtjenko blev misshandlad och traumatiserad under sitt tjänande av ryska armén. Vi får också veta att Babtjenko började skriva boken för att bli av med alla sina mardrömmar som kriget resulterade i och för att påskynda läkningen av sitt psyke.

Boken utspelar sig i Ryssland och Tjetjenien under sent 1900-tal. Jag kan faktiskt inte så mycket om den tidsperioden. Det enda jag vet är saker som att färg-tv kom, saker som inte är relevanta för krigsperioden. Annars vet jag till exempel att berlinmurens fall ägde rum under denna tidsperiod och att Sovjetunionen upplöstes. Mycket mer än så vet jag dock inte.

Det finns två Tjetjenienkrig. Det första härjade mellan 1994 och 1996. Det andra kriget började 1999 och avslutades år 2009. Eftersom att det på baksidan står att Babtjenko var i armén i 4 år så skulle min gissning vara att han var med i båda Tjetjenienkrigen. Boken skrevs år 2007, vilket är innan de sista Tjetjenienkriget avslutades. Jag vet nästan ingenting om Tjetjenienkrigen. Det enda jag vet är vad som står på baksidan, att krigen var hemska för alla involverade, att soldaterna skickades ut outbildade och oförberedda i kriget. Det var slakt och misshandel var väldigt vanligt.

"Vad bergen är vet bara den som varit där. Bergen är ett rövhål. Allt du behöver för att överleva bär du med dig." Detta representerar bokens tre första meningar. Ett cyniskt och grovt språk används i dem här meningarna. Det är ett rättframt språk utan onödiga utsmyckningar, det är exakt hur jag föreställde mig att ett vittnesmål från en soldat skulle vara. Jag kan utifrån språket dra slutsatsen att hela boken kommer vara lika grov och cynisk, om inte mer. Den sista meningen säger också på direkten att man inte behandlades bra i armén, man hade ingen försäkring, bara det man hade på sig. Det känns som att detta ger en bra inblick i hur hela boken kommer se ut och vara utformad, alltså är det en bra inledning. Att Babtjenko dessutom hoppar direkt in i handlingen älskar jag. Själv har jag alltid föredragit att läsa böcker som börjar mitt i en händelse. Det är helt enkelt lättare att komma in i boken då.

Boken inleds alltså med att Babtjenko befinner sig i bergen som "är ett rövhål". Det beskrivs sedan hela första sidan ut hur hemskt det är i bergen och hur man får bära ungefär sjuttio kilo per person. Sedan beskrivs också vapnen som varje person bär och dess ammunition. En inledning som förväntas men ändå gör boken intressant så att man, eller i alla fall jag, vill läsa vidare.

//Emma Vågerö