Krigets färger, del 3

"Krigets färger" skildrar Tjetjenienkrigen från den enskilda individens ögon. Eftersom att kriget uppgör hela bokens handling är det uppenbart att konflikten genomsyrar hela boken. Babtjenko, som är huvudpersonen, är ju själv soldat i boken. Kriget påverkar honom på otaliga hemska sätt, kriget förstör honom. Här följer ett exempel på hur Babtjenko kände sig under sin värnplikt: ”Varenda granat träffade oss rakt i hjärtat. Den slet sönder inte bara kropparna utan även själarna, och i helveteselden störtade vår världsbild samman och förvandlades till aska… I Tjetjenien dödades hela vår generation – en hel generation ryssar. Och de av oss som överlevde – är vi fortfarande de där artonåriga, glada killarna som vinkades av till armén? Nej, vi är döda. Vi dog allihop i det här kriget.” Inte en mening skrivs utan att kriget på något sätt nämns. Antingen direkt eller indirekt. Antingen förbannar Babtjenko kriget eller så visar hans ordval  hur dåligt han mår. De civila barnen är också påverkade av kriget. När de har växt upp i en sådan instabil miljö är det inte så konstigt. Babtjenko berättade om hur han gick genom sönderbombade städer och hur invånarna i städerna ropade glåpord efter dem, barnen spottade på dem. Men de civila hjälpte till att köpa stöldgods från fiendesoldaterna som de sedan sålde vidare till tjetjenerna som i sin tur gjorde samma sak. På det sättet hjälpte de olika sidorna varandra, även om det var indirekt. Det är klart att en sak så stor som ett krig sätter avtryck i varje hörn av tillvaron. Det är klart att hopplöshet sprider sig i rankerna när man blir misshandlad lika mycket av sina egna medsoldater som av fiendesoldaterna. Det är klart att man inte längre kan se sin framtid om mödrarna av de döda soldaterna inte ens får pengar till deras begravning. Inte ens när kriget var över släppte det taget om soldaterna; "Jag älskar dig krig... Du och jag, vi är ett. Det finns inget du och jag, bara vi. Jag ser världen med dina ögon, mäter människorna med dina mått. För mig finns det inte längre någon fred. För mig kommer det hädanefter alltid att vara krig." 

"Krigets färger" är en självbiografisk roman, vilket har en stor påverkan på hur jag som läsare har upplevt den. Man kan inte skratta åt roliga formuleringar, man kan inte fördöma det grova språket och man kan mest av allt inte glömma bort vad man har läst. Jag kan inte förstå hur något som det här har gått till, hur folk kan vara så grymma och inhumana. Att läsa böcker som denna är ovärdeligt, det är så viktigt att vi kommer ihåg alla dem uppoffringar som har skett för att föra samhället framåt såväl som bakåt. Vi måste komma ihåg våra misstag för att inte upprepa dem. Hade den här boken vart fiktion hade jag inte tyckt att den vart lika hemsk, men jag hade inte heller tyckt att den var lika vacker. Det låter perverst, men jag menar inte att kriget är vackert utan snarare Babtjenkos ord. Det ligger en vikt i hans ord som kommer från alla hans erfarenheter, att dem är verkliga. När han säger något positivt är det rörande, för trots allt han har gått igenom kan han fortfarande se det vackra i livet. Det gör mig inspirerad och ger mig ett nytt perspektiv på världen. Om boken hade vart fiktion hade boken inte vart lika inspirerande och inte lika trovärdig. 

Den här boken har inte fått speciellt mycket uppmärksamhet i Ryssland, även fast den handlar om Ryssland och Tjetjenien. I andra länder har den dock fått mer uppmärksamhet. Detta tror jag är för att Ryssland inte vill erkänna sina egna misstag. Det kan man se om man söker på dödssiffrorna i Tjetjenienkrigen. Ryssland erkänner en summa som är uppenbart falsk i relation till vad jag har läst i den här boken. Detta tyder på att dem har en del skelett i garderoben. Som i många odemokratiska och hårt styrda länder censureras information och det förvånar mig inte alls att den här boken inte har blivit uppmärksammad i Ryssland. Det vore en fläck på deras ära och stolthet. Ett krig med så många offer men utan en god anledning. Dessutom skulle boken sprida misstro mot Rysslands redan nedfläckade rykte.

Ofta visas inte den sämre sidan av krig. Man skickar ut propaganda om hur ärorikt det är och hur mycket pengar man kommer tjäna. Vad man glömmer att nämna är hur krig hemsöker en även efter det att man lämnat kriget, hur hög risken är att man dör och hur kriget bryter ner ens psyke. Generellt sett kanske folk vet om hur det är i krig, men jag tror att detta är en sak som man inte kan förstå om man inte har upplevt det själv. "Krigets färger" är en skarp kontrast mot all propaganda, det är ett avskräckande praktexempel på hur krig är. För mig var det som att titta in i ett fönster, även om jag aldrig kommer förstå hur kriget var så gav den här boken mig klarsyn gällande krig. Ett land som desperat vill få folk att gå med i armén kanske inte skulle vilja att befolkningen läste den här boken. Men vem bättre att lyssna på än den som har gått igenom det själv? Jag tror att detta kanske skrämmer tillexempel Ryssland. För den här boken är mycket mer trovärdig än hela deras regering tillsammans. 

//Emma Vågerö ES14A

OBS: Ursäkta för den bytet av typsnitt och textstorlek, jag kan inte ändra det. 

Krigets färger del 2

Nu har jag alltså läst ut boken och den var inte alls vad jag förväntade mig. Jag dömde boken efter dess utseende, jag trodde att den skulle vara mer faktabaserad än skönlitterär. Detta var dock inte alls fallet. Den här boken var extremt vackert skriven, varje rad var som poesi. Det var beskrivande men inte till den punkt att det blev för mycket, utan det var perfekt. Jag trodde i början att boken skulle bestå av ett grovt och cyniskt språk. Så var det också, men samtidigt var språket skört och intrikat. Vad jag menar är att Babtjenkos krigsskildringar innehåll många svordomar men samtidigt var orden ihopsatta på ett mästerligt sätt. Det var en hemsk bok, så som jag förutspådde, och detta var inte speciellt oväntat då det är en krigsberättelse. De händelser som satte störst avtryck på mig var när Arkadij blev separerad från sina bästa vänner, den enda ljuspunkten i det krig som Arkadij refererar till som ett helveteshål. Dem dog men han överlevde. Han blev också misshandlad varje dag, den ena dagen värre än den andra. Jag kunde inte, och kan fortfarande inte, se logiken i att man misshandlar sina egna kamrater.

Om jag skulle försöka gräva ut ett budskap i form av en känsla i den här boken så är det smärta. Smärta över tusentals förstörda och bortslösade liv. Smärta över ett hopplöst krig och smärta över att folk kan vara så inhumanitära. Ska man försöka utröna ett annat budskap är det hur hemska krig är. Jag tror att Babtjenko försöker få folk att förstå precis hur hemska krig är, även om en civilist aldrig riktigt kommer kunna förstå vidden av alla atrociteter en soldat utsätts för. Kanske försöker Babtjenko ära sina stupade medsoldater genom att uppmärksamma deras uppoffringar i kriget. Kanske försöker han få stopp på framtida krig genom att uppmärksamma det höga priset som betalas av de involverade i krig. Jag tror att det finns betydligt fler än ett budskap i de flesta böcker och Babtjenkos bok är inget undantag.

Att det finns ett samband mellan boken och det dåvarande samhället är självklart bara man läser baksidan. Ett krig har alltid en koppling till samhället. Om inte Sovjetunionen hade vart påväg att splittras hade inte kriget ägt rum. Om inte Tjetjeniens och Rysslands ledare hade vart fiender redan innan kriget kanske dem hade kunnat förhandla sig till en vapenvila tidigare, eller så hade dem kunnat undvika kriget helt och hållet. Allt är kopplat till samhället. Om kriget inte hade funnits hade Babtjenko inte blivit kallad till armén och "Krigets färger" skulle inte blivit skriven. Kriget reflekteras också på civilbefolkningen, eftersom att det var civila som dog i störst antal. Kultur gick i stöpet i kriget samt en massa information och kunskap som skulle kunna leda till underutveckling i de krigsdrabbade länderna. Om man fokuserar på krig under en för lång tidsperiod är det självklart att man hamnar efter i andra aspekter. Kriget utspelade sig dessutom framför kameror, detta kan ha bidragit till synen man har på Ryssland idag; som ett labilt och farligt land. Allt detta är påtagligt i boken.

Kriget skildrades som hemskt, onödigt och fruktansvärt. Babtjenko sparade inte på kraftord och det framgick tydligt vad han tyckte om kriget. Han berättar om alla de tragedier och hemskheter som hände honom och det var ingen kort lista. Han berättar om hur alla runt honom dog medan han stod i stormens öga och fick överleva. Mardrömmarna var där bakom stängda ögonlock och dem var kvar när man öppnade ögonen igen. Att slippa gick inte, att vila gick inte. Inte ens efter kriget. Babtjenko säger själv att han inte alls överlevde, han dog i det där kriget, precis som alla andra involverade.

//Emma Vågerö

Min bok: Krigets färger

Boken jag har valt heter "Krigets färger, ett vittnesmål" (Arkadij Babtjenko, 2007). Bara titeln på den här boken säger mig en hel del om dess innehåll. "Krigets färger" säger mig att boken handlar om ett krig. Sedan står det också att det är ett vittnesmål, vilket betyder att allt som står i boken har upplevts på riktigt av någon. I detta fall är denna någon författaren av boken. Vill man dra analysen av titeln ett steg längre skulle man också kunna konstatera att ett vittnesmål blandat med ett krig sällan resulterar i en glad och positiv berättelse. Nej, det är tydligt att denna bok kommer vara hemsk och sorglig.

Författaren av den här boken heter som sagt Arkadij Babtjenko och honom har jag aldrig hört talas om förut. Man kan dock höra på namnet att han inte är svensk utan kanske snarare en ryss, detta bekräftas om man läser baksidan. Man kan också dra slutsatsen, utifrån titeln och baksidestexten, att Babtjenko är den som har upplevt kriget. Det står på baksidan att han var en 18:årig soldat som blev traumatiserad av kriget och misshandlad näsan varje dag i fyra år. Nuförtiden arbetar han som krigsreporter på regimkritiska Novaja Gazeta.

Genom att läsa baksidan kan man också få reda på att boken enligt många är bra och dessutom är den prisbelönt. Sådant är alltid lovande när man ska börja en bok. Den jämförs bland annat med Isaak Babels och Ernest Hemingways stora krigsromaner. Boken handlar om Tjejenienkriget och om hur Bebtjenko blev misshandlad och traumatiserad under sitt tjänande av ryska armén. Vi får också veta att Babtjenko började skriva boken för att bli av med alla sina mardrömmar som kriget resulterade i och för att påskynda läkningen av sitt psyke.

Boken utspelar sig i Ryssland och Tjetjenien under sent 1900-tal. Jag kan faktiskt inte så mycket om den tidsperioden. Det enda jag vet är saker som att färg-tv kom, saker som inte är relevanta för krigsperioden. Annars vet jag till exempel att berlinmurens fall ägde rum under denna tidsperiod och att Sovjetunionen upplöstes. Mycket mer än så vet jag dock inte.

Det finns två Tjetjenienkrig. Det första härjade mellan 1994 och 1996. Det andra kriget började 1999 och avslutades år 2009. Eftersom att det på baksidan står att Babtjenko var i armén i 4 år så skulle min gissning vara att han var med i båda Tjetjenienkrigen. Boken skrevs år 2007, vilket är innan de sista Tjetjenienkriget avslutades. Jag vet nästan ingenting om Tjetjenienkrigen. Det enda jag vet är vad som står på baksidan, att krigen var hemska för alla involverade, att soldaterna skickades ut outbildade och oförberedda i kriget. Det var slakt och misshandel var väldigt vanligt.

"Vad bergen är vet bara den som varit där. Bergen är ett rövhål. Allt du behöver för att överleva bär du med dig." Detta representerar bokens tre första meningar. Ett cyniskt och grovt språk används i dem här meningarna. Det är ett rättframt språk utan onödiga utsmyckningar, det är exakt hur jag föreställde mig att ett vittnesmål från en soldat skulle vara. Jag kan utifrån språket dra slutsatsen att hela boken kommer vara lika grov och cynisk, om inte mer. Den sista meningen säger också på direkten att man inte behandlades bra i armén, man hade ingen försäkring, bara det man hade på sig. Det känns som att detta ger en bra inblick i hur hela boken kommer se ut och vara utformad, alltså är det en bra inledning. Att Babtjenko dessutom hoppar direkt in i handlingen älskar jag. Själv har jag alltid föredragit att läsa böcker som börjar mitt i en händelse. Det är helt enkelt lättare att komma in i boken då.

Boken inleds alltså med att Babtjenko befinner sig i bergen som "är ett rövhål". Det beskrivs sedan hela första sidan ut hur hemskt det är i bergen och hur man får bära ungefär sjuttio kilo per person. Sedan beskrivs också vapnen som varje person bär och dess ammunition. En inledning som förväntas men ändå gör boken intressant så att man, eller i alla fall jag, vill läsa vidare.

//Emma Vågerö

Kostym

1. Kostym är en novell som handlar om en person med ospecifikt kön. Personen befinner sig i början av novellen i Singapore, men sedan hoppar texten till en flygplats och sedan till en biluthyrning. Den här novellen hoppar mycket mellan olika platser i kronologisk ordning. När novelljaget befinner sig i biluthyrningen ser hen en man med kostym. Hen gräver fram sina cigaretter och går fram och frågar om mannen kan ge henne eld till sin cigarett. Mannen ger henne eld och skjutsar sedan novelljaget till Jimmy's Place. Mannen följer med hen in och de har sex. Följande morgon när mannen, Bob heter han, är ute och jobbar tar novelljaget Bobs kläder och sticker. Novellen utspelar sig i Singapore under en dag och är skrivet i ett jag-perspektiv. Den är också skriven i nutid. Vad vi får veta om novell-jaget är att hen röker, är från Skandinavien och som sagt inte äger speciellt mycket grejer. Berättelsen saknar långa beskrivningar och är istället mycket kortfattad.

2. Jag tror att novelljaget planerade allting från början och inte är ovan i konsten att luras. När novelljaget såg Bob i sin kostym kunde hen konstatera att Bob såg ut att vara rik. För folk som bär kostymer har ofta välbetalda kontorsjobb. Därför blev han den självklara måltavlan. Det här kan man alltså koppla till titeln på novellen; Kostym. Jag tycker att det är ett väldigt smart val av titel och ordet kostym är en röd tråd genom hela novellen. Novelljaget hade inte valt Bob som sitt offer om han inte haft en kostym på sig. Då hade hela handlingen vart annorlunda. På slutet tog novelljaget Bobs kostym och texten blev på så vis återkopplad till början av novellen. Allt var mycket smart utfunderat.

Jag kom på mig själv med att fundera mycket på vilket kön novell-jaget hade när jag läste novellen. I början trodde jag att det var en man. När de hade sex blev jag dock övertygad om att det var en tjej,  men varför det? Inte för att killar inte kan ha sex med varandra, utan för att det är vanligare att vara heterosexuell. Nu när jag tänker tillbaka på allt tror jag att författaren ville att vi skulle begrunda varför vi har en sådan lust att veta könet på protagonisten. Varför spelar det så stor roll för oss? Författaren ville nog också spela på stereotyper. Huvudpersonen rakade sig tillexempel, vilket är en maskulin sak att göra. Å andra sidan var ju Bob en kille, och eftersom att novelljaget hade en romantisk relation med Bob talar det för att vår protagonist är en tjej. Det är nämligen en stereotyp att vara heterosexuell. Författaren ville klargöra att det är något fel med den här typen av tankesätt. Hur kan vi som ras utvecklas framåt om vi fastnar i stereotyper och trångsynthet? En annan sak jag tänkte på var hur novelljaget stack med Bobs grejer i slutet av novellen. Vid det laget trodde jag att novelljaget var en tjej. Det fick mig att fundera på ironin i att det är tjejen som sticker från killen efter sexet. I alla filmer och böcker man läser är det alltid killen som sticker från tjejen. Återigen leker författaren med stereotyper och tendenser. Om jag å andra sidan trott att det vart en kille på slutet hade jag inte tänkt på saken överhuvudtaget. Det här är en mycket intressant novell som väcker många tankar. Det kan också vara så att texten hade ett enklare budskap. Författaren ville kanske bara få folk att förstå att man kanske inte ska lita på någon man precis träffat. Den här teorin tror jag själv dock inte på.

3. Den här texten fick mig att tänka på stereotyper och könsroller i samhället. Det som störde mig så mycket med den här texten var att man brydde sig så mycket om vilket kön protagonister var. Hade könet förändrat hur man såg på något av det som hände i novellen? Inte för mig. Men den sorgliga sanningen är att om det hade hänt i verkligheten skulle allmänheten ha olika syner på det hela beroende på vilket kön protagonisten varit. Hade det vart en tjej skulle hon blivit kallad öknamn. Hon skulle fått skällsord kastade i sin riktning och hon skulle bli hårdare dömd än en kille skulle blivit. För i vårt samhälle finns det könsstereotyper och normer både killar och tjejer ska hålla sig till. Tjejer ska vara tysta och studera flitigt. Killar ska vara högljudda och om de visar några känslor överhuvudtaget bli man stämplad som gay. Som om ordet gay vore ett skällsord. Bara att man använder gay på det sätt man gör bidrar till nedtryckning av folk som är gay. Man kanske inte menar något illa med det, men det förstärker stereotyperna och normerna vi så desperat behöver bli av med. Gay är inte ett skällsord, utan betydde till och med en gång i tiden "glad". Det här ämnet är något som diskuteras hett i samhället just nu. Krossa patriarkatet är ett en fras man ofta hör i samband med Feministiskt Initiativ. Vill man ha ett exempel på en debatt om könsroller kan man vända sig till dem. Zara Larsson är även hon en ivrig användare av frasen "Krossa patriarkatet!" och lyssnar man på hennes podcast "Den fantastiska resan" kan man få höra just hur passionerad hon är angående könsroller och stereotyper.

Hade den här texten skrivits för 50 år sedan och budskapet offentliggjorts skulle den nog inte tagits emot med öppna armar, åtminstone inte av alla. Det fanns nämligen kvinnorörelser 1960, det spred sig från USA till Sverige. Den här texten hade nog givit kvinnorörelserna ny energi men den skulle också fått mycket hat. Det hade nog varit väldigt farligt att publicera en sådan här text, speciellt under sitt riktiga namn. Tillslut hade de som opponerade sig mot kvinnorörelsen hittat författaren och säkerligen tagit kol på hen. Man hade behövt ge ut novellen under ett falskt namn. Det hade alltså gått att ge ut texten, men det hade vart betydligt svårare än det är idag. Dessutom kanske texten skulle blivit gömd och begraven innan någon hann läsa den. Man hade också behövt hitta någon som kunnat ge ut boken och trycka den men samtidigt vart villig att riskera oppositionens ilska. Vem vill riskera sitt liv för en bok som kanske inte ens blir läst?

Konstfilm

Utifrån temat gränsöverskridande och temat måleri valde vi i min grupp att göra en, vad man skulle kunna kalla, anings flytande konstfilm. Det är svårt att förklara handlingen på ett sätt som får det att låta bra, men jag kan försöka. Vi ville få fram att saker och ting inte alltid är som de verkar. I början tror man tex att huvudpersonen målar på en målarduk men egentligen var det väggen bakom målarduken hela tiden. På det här sättet fick vi också in måleri. Vi lekte mycket med den konstiga delen av samhället, den som ingen vill veta av och den som folk blundar för. Vår huvudkaraktär beter sig konstigt men hon får inget medlidande och ingen hjälp. Folk bara skriker på henne och ignorerar henne just för att hon är annorlunda. Det är på det sättet vi har fått in temat gränsöverskridande. Men vi ville i grund och botten att folk skulle få bilda sig en egen åsikt om filmens budskap eftersom att det är det konst handlar om.

I produktionen av den här filmen har jag varit bakom kameran och filmat och jag har varit framför kameran som en karaktär i filmen. Jag har varit med på varje inspelningstillfälle och jag har hjälpt till när jag har kunnat. Jag skulle även vilja påstå att jag tillsammans med Milla tog en ledande roll i arbetet, något som jag vet att även Milla tycker. Jag tror att resten i vår grupp märkte hur mycket vi gjorde. Det var tex jag som kom på idéen till filmen till att börja med, jag har också redigerat mest och jag tog också initiativ gällande olika kameravinklar och helt enkelt olika aspekter inom filmandet. Jag är mycket nöjd med min insats och tror inte att jag kunde ha gjort mer än vad jag gjorde. Om jag inte hade gjort någonting i gruppen hade jag inte bara fått F utan projektet hade inte heller blivit lika bra. Visserligen är Milla jättebra på det hon har gjort men många av våra idéer kom från att vi bollade idéer med varandra och det går inte att göra själv. Visst hade det blivit bra iaf men nog inte lika bra.

Frågan om hur vi skulle få in måleri i vår film rådde det inga konstigheter runt. Den var från början invävd i synopsisen vi kom på. Vi gjorde dock mer än en synopsis för att utforska fler möjligheter. I en synopsis lekte vi med tanken att ta bort alla färger i filmen förutom på ett specifikt objekt eller en specifik färg. På en annan tänkte vi att huvudkaraktären skulle följa en röd tråd, som då var den enda färgen i hela filmen. Men i slutendan tyckte vi mest om originalidéen. Dock tror jag att dessa andra idéer också hade gjort sig bra på film, men jag är glad att vi valde den idé vi gjorde, för jag blev ofantligt nöjd över resultatet. Jag hade alltså inte ändrat på något om det vart bara jag som skulle hitta på idéen. Dock hade jag troligen inte gjort filmen fullt så snurrig och galen om jag inte fått se exempel på konstfilmer innan. Då insåg jag vidden av snurrighet och galenskap samt genialitet som dolde sig bakom en konstfilm och det blev ditåt jag strävade. Om vi inte hade haft måleri som ett tema tror jag inte att filmen hade utformat sig som den gjorde. Idéen som vi kom på hade stora influencer av måleri och var typ baserad på måleri. Alltså hade jag troligen kommit på en mer, så att säga, "jordnära" idé. Det hade inte blivit så konstigt som det blev och det hade nog inte fångat konstfilmens anda på samma sätt. Då hade det säkert blivit mer av en kort musikvideo så som mångas videos blev. Att jag skulle ha valt det beror framförallt på att jag tycker att det är mycket roligt att göra musikvideor.

Under arbetsprocessen provade vi många olika kameravinklar och många olika scener för att vi senare skulle ha ett stort urval att välja mellan. Vi såg också till att hellre filma för lång tid än för kort. Detta har påverkat vår konstfilm till det bättre då vi kunde välja bort de mindre bra delarna. Vi har också lekt mycket med hastigheten på filmklippen. Detta för att vi ville höja tempot på vissa klipp så att de inte skulle vara tråkiga och bidra till en variation i filmen. Vi hade inte heller så mycket övergångar i filmen eftersom att vi ville att det skulle kännas lite hackigt och hastigt, vi ville få fram en obehagskänsla. Vi bytte också bort vårt ljud många gånger för att vi inte blev nöjda. Det var svårt att hitta en ljudslingas om inte var långtråkig så det slutade med att vi lade ihop tre stycken olika ljudslingor. Att vi har provat så många olika saker gör att slutresultatet har blivit desto bättre.

Jag är jättenöjd med vår konstfilm och tycker att den har fångat andan hos en konstfilm mycket effektivt. Jag tycker också om att den inte blev så lång. En sak jag skulle vilja förbättra är att det inte blev så mycket färg som jag hade velat på grund av att det blev krångel med färg och målarduk samt pensel.  Men bortsätt från det är jag jättenöjd.

//Emma Vågerö

Chordfinder

Här är min applogga. Jag hade formen triangel, färgen grön och jag ville göra en musikapp. Detta blev resultatet. 

Det som tog längst tid var att hitta på en idé om vad det var jag ville göra för musikapp. Tillslut kom en idé fram. Det fungerar ungefär som Soundhound, man spelar upp en låt och sedan finner appen ackorden till låten. Därav "Chordfinder". Jag själv skulle verkligen vilja ha en sådan app då jag själv spelar gitarr. Om den här appen skulle bli verklighet skulle det vara som att himlen öppnade sig. 

Eftersom att jag hade trianglar så tänkte jag att jag ville ha ett plektrum, som kan kopplas både till musik, ackord och trianglar. Jag hittade ingen grön färg som jag tyckte om men tillslut blev det den färgen som jag har nu, turkost som skiftar mot grönt, en kompromiss. Jag satte in en man som spelar saxofon för att signalera att det hela handlar om musik. Sedan talar appnamnet om vad det är appen gör och det är lätt att komma ihåg namnet. Den svarta bakgrunden gör att fokuset läggs på just plektrumet och mannen som spelar saxofon. Det är bra för det är just bilden som gör att man förstår att appen handlar om musik.    

// Emma Vågerö

Persona

Persona

                                              

Sofia Johansson är en 22 årig tjej från centrala Stockholm. Eftersom att hon är från just centrala Stockholm tar hon sig runt främst med buss, men pendeltåg och tunnelbana används också ofta. Sofia går andra året på Stockholms universitet inom lag och rätt och är mycket nöjd med utbildningen. Hon tycker om att mode och att shoppa, speciellt vid plattan och gamla stan. I och med detta är hon också intresserad av det visuella i appar och att det ska se bra ut. Detta anser Sofia vara en stor faktor i vad som är åtråvärt i en app. Bortsett från mode tycker Sofia också om musik. Spotify är en stor favorit bland appar och används frekvent. Vad detta beror på är att Spotify är lättanvänd, sällan laggar och är väldigt stilren.

Sofia har ganska kort tålamod och ger därför upp och skaffar en ny app med samma funktion om appen i fråga krånglar för mycket. Därför anser hon att det är viktigt att appen inte laggar, speciellt om den är lättersättlig.  Hon tycker också att det blir tråkigt om det finns för få funktioner i en app. Men det får inte heller vara för svårt att navigera i appen. Man får helt enkelt hitta en bra balansgång anser Sofia. Att kunna dela sin musik med vänner är ett behov för Sofia då man på så sätt kan upptäcka ny musik, vilket också det är viktigt i en musikapp. Hon skulle också vilja kunna se texten till sångerna och kanske kunna ha en kareoke-funktion.

Påväg till och från skolan är då Sofia brukar använda musikappar som mest. Också vid studier brukar hon använda musik för att blocka ut resten av världen för att kunna fokusera. Men generellt sätt lyssnar hon på musik under hela dagen. Det är ett naturligt inslag i vardagen.

//Emma Vågerö