torsdag 10 mars 2016

Krigets färger del 2

Nu har jag alltså läst ut boken och den var inte alls vad jag förväntade mig. Jag dömde boken efter dess utseende, jag trodde att den skulle vara mer faktabaserad än skönlitterär. Detta var dock inte alls fallet. Den här boken var extremt vackert skriven, varje rad var som poesi. Det var beskrivande men inte till den punkt att det blev för mycket, utan det var perfekt. Jag trodde i början att boken skulle bestå av ett grovt och cyniskt språk. Så var det också, men samtidigt var språket skört och intrikat. Vad jag menar är att Babtjenkos krigsskildringar innehåll många svordomar men samtidigt var orden ihopsatta på ett mästerligt sätt. Det var en hemsk bok, så som jag förutspådde, och detta var inte speciellt oväntat då det är en krigsberättelse. De händelser som satte störst avtryck på mig var när Arkadij blev separerad från sina bästa vänner, den enda ljuspunkten i det krig som Arkadij refererar till som ett helveteshål. Dem dog men han överlevde. Han blev också misshandlad varje dag, den ena dagen värre än den andra. Jag kunde inte, och kan fortfarande inte, se logiken i att man misshandlar sina egna kamrater.

Om jag skulle försöka gräva ut ett budskap i form av en känsla i den här boken så är det smärta. Smärta över tusentals förstörda och bortslösade liv. Smärta över ett hopplöst krig och smärta över att folk kan vara så inhumanitära. Ska man försöka utröna ett annat budskap är det hur hemska krig är. Jag tror att Babtjenko försöker få folk att förstå precis hur hemska krig är, även om en civilist aldrig riktigt kommer kunna förstå vidden av alla atrociteter en soldat utsätts för. Kanske försöker Babtjenko ära sina stupade medsoldater genom att uppmärksamma deras uppoffringar i kriget. Kanske försöker han få stopp på framtida krig genom att uppmärksamma det höga priset som betalas av de involverade i krig. Jag tror att det finns betydligt fler än ett budskap i de flesta böcker och Babtjenkos bok är inget undantag.

Att det finns ett samband mellan boken och det dåvarande samhället är självklart bara man läser baksidan. Ett krig har alltid en koppling till samhället. Om inte Sovjetunionen hade vart påväg att splittras hade inte kriget ägt rum. Om inte Tjetjeniens och Rysslands ledare hade vart fiender redan innan kriget kanske dem hade kunnat förhandla sig till en vapenvila tidigare, eller så hade dem kunnat undvika kriget helt och hållet. Allt är kopplat till samhället. Om kriget inte hade funnits hade Babtjenko inte blivit kallad till armén och "Krigets färger" skulle inte blivit skriven. Kriget reflekteras också på civilbefolkningen, eftersom att det var civila som dog i störst antal. Kultur gick i stöpet i kriget samt en massa information och kunskap som skulle kunna leda till underutveckling i de krigsdrabbade länderna. Om man fokuserar på krig under en för lång tidsperiod är det självklart att man hamnar efter i andra aspekter. Kriget utspelade sig dessutom framför kameror, detta kan ha bidragit till synen man har på Ryssland idag; som ett labilt och farligt land. Allt detta är påtagligt i boken.

Kriget skildrades som hemskt, onödigt och fruktansvärt. Babtjenko sparade inte på kraftord och det framgick tydligt vad han tyckte om kriget. Han berättar om alla de tragedier och hemskheter som hände honom och det var ingen kort lista. Han berättar om hur alla runt honom dog medan han stod i stormens öga och fick överleva. Mardrömmarna var där bakom stängda ögonlock och dem var kvar när man öppnade ögonen igen. Att slippa gick inte, att vila gick inte. Inte ens efter kriget. Babtjenko säger själv att han inte alls överlevde, han dog i det där kriget, precis som alla andra involverade.

//Emma Vågerö