Krigets färger, del 3

"Krigets färger" skildrar Tjetjenienkrigen från den enskilda individens ögon. Eftersom att kriget uppgör hela bokens handling är det uppenbart att konflikten genomsyrar hela boken. Babtjenko, som är huvudpersonen, är ju själv soldat i boken. Kriget påverkar honom på otaliga hemska sätt, kriget förstör honom. Här följer ett exempel på hur Babtjenko kände sig under sin värnplikt: ”Varenda granat träffade oss rakt i hjärtat. Den slet sönder inte bara kropparna utan även själarna, och i helveteselden störtade vår världsbild samman och förvandlades till aska… I Tjetjenien dödades hela vår generation – en hel generation ryssar. Och de av oss som överlevde – är vi fortfarande de där artonåriga, glada killarna som vinkades av till armén? Nej, vi är döda. Vi dog allihop i det här kriget.” Inte en mening skrivs utan att kriget på något sätt nämns. Antingen direkt eller indirekt. Antingen förbannar Babtjenko kriget eller så visar hans ordval  hur dåligt han mår. De civila barnen är också påverkade av kriget. När de har växt upp i en sådan instabil miljö är det inte så konstigt. Babtjenko berättade om hur han gick genom sönderbombade städer och hur invånarna i städerna ropade glåpord efter dem, barnen spottade på dem. Men de civila hjälpte till att köpa stöldgods från fiendesoldaterna som de sedan sålde vidare till tjetjenerna som i sin tur gjorde samma sak. På det sättet hjälpte de olika sidorna varandra, även om det var indirekt. Det är klart att en sak så stor som ett krig sätter avtryck i varje hörn av tillvaron. Det är klart att hopplöshet sprider sig i rankerna när man blir misshandlad lika mycket av sina egna medsoldater som av fiendesoldaterna. Det är klart att man inte längre kan se sin framtid om mödrarna av de döda soldaterna inte ens får pengar till deras begravning. Inte ens när kriget var över släppte det taget om soldaterna; "Jag älskar dig krig... Du och jag, vi är ett. Det finns inget du och jag, bara vi. Jag ser världen med dina ögon, mäter människorna med dina mått. För mig finns det inte längre någon fred. För mig kommer det hädanefter alltid att vara krig." 

"Krigets färger" är en självbiografisk roman, vilket har en stor påverkan på hur jag som läsare har upplevt den. Man kan inte skratta åt roliga formuleringar, man kan inte fördöma det grova språket och man kan mest av allt inte glömma bort vad man har läst. Jag kan inte förstå hur något som det här har gått till, hur folk kan vara så grymma och inhumana. Att läsa böcker som denna är ovärdeligt, det är så viktigt att vi kommer ihåg alla dem uppoffringar som har skett för att föra samhället framåt såväl som bakåt. Vi måste komma ihåg våra misstag för att inte upprepa dem. Hade den här boken vart fiktion hade jag inte tyckt att den vart lika hemsk, men jag hade inte heller tyckt att den var lika vacker. Det låter perverst, men jag menar inte att kriget är vackert utan snarare Babtjenkos ord. Det ligger en vikt i hans ord som kommer från alla hans erfarenheter, att dem är verkliga. När han säger något positivt är det rörande, för trots allt han har gått igenom kan han fortfarande se det vackra i livet. Det gör mig inspirerad och ger mig ett nytt perspektiv på världen. Om boken hade vart fiktion hade boken inte vart lika inspirerande och inte lika trovärdig. 

Den här boken har inte fått speciellt mycket uppmärksamhet i Ryssland, även fast den handlar om Ryssland och Tjetjenien. I andra länder har den dock fått mer uppmärksamhet. Detta tror jag är för att Ryssland inte vill erkänna sina egna misstag. Det kan man se om man söker på dödssiffrorna i Tjetjenienkrigen. Ryssland erkänner en summa som är uppenbart falsk i relation till vad jag har läst i den här boken. Detta tyder på att dem har en del skelett i garderoben. Som i många odemokratiska och hårt styrda länder censureras information och det förvånar mig inte alls att den här boken inte har blivit uppmärksammad i Ryssland. Det vore en fläck på deras ära och stolthet. Ett krig med så många offer men utan en god anledning. Dessutom skulle boken sprida misstro mot Rysslands redan nedfläckade rykte.

Ofta visas inte den sämre sidan av krig. Man skickar ut propaganda om hur ärorikt det är och hur mycket pengar man kommer tjäna. Vad man glömmer att nämna är hur krig hemsöker en även efter det att man lämnat kriget, hur hög risken är att man dör och hur kriget bryter ner ens psyke. Generellt sett kanske folk vet om hur det är i krig, men jag tror att detta är en sak som man inte kan förstå om man inte har upplevt det själv. "Krigets färger" är en skarp kontrast mot all propaganda, det är ett avskräckande praktexempel på hur krig är. För mig var det som att titta in i ett fönster, även om jag aldrig kommer förstå hur kriget var så gav den här boken mig klarsyn gällande krig. Ett land som desperat vill få folk att gå med i armén kanske inte skulle vilja att befolkningen läste den här boken. Men vem bättre att lyssna på än den som har gått igenom det själv? Jag tror att detta kanske skrämmer tillexempel Ryssland. För den här boken är mycket mer trovärdig än hela deras regering tillsammans. 

//Emma Vågerö ES14A

OBS: Ursäkta för den bytet av typsnitt och textstorlek, jag kan inte ändra det.